Band till varann...

"Jag förstår om du är besviken på mig och så där..."

"Det är inte det, men jag har nog vant mig vid att ha dig vid min sida, och jag har tyckt väldigt mycket om det. Nu blir det tomt...och tråkigt, igen."

.

La Dolce Vita

Någon nämnde frihet...

Någon ville att jag skulle skriva om frihet...och det är ju inte det lättaste. Vad jag anser och tänker om frihet är jag i och för sig ganska så klar med: det är det viktigaste i livet för att må bra.
När jag tänker på att vara fångad, så tänker jag inte ofta på människor som sitter fängslade eller i burar eller är instängda rent fysiskt, nej jag relaterar fångad till det mentala fångeskapet.
Ofta känner jag mig instängd bara just på grund av mig själv. Jag begränsar ofta mina vägar, av rädsla för hur det ska gå, eller vad andra människor ska tycka. Man får ju som vi alla vet inte vara för mycket, inte göra för radikala saker och inte känna för starka känslor. Nej, för Sverige är ett lagom land, oftast är det väldigt bra att vara lagom-landet, att vara mittemellan, medel, inte-sticka-ut, neutral, lagom lagom lagom av allt, men ibland begränsar det så himla mycket.
Den värsta känslan jag vet, är den att inte vara fri i sitt eget liv. Jag har känt så några gånger riktigt starkt, andra människor som frihetsberövar en rent mentalt och tror att de kan hålla fast en, eller övertyga kvar en...det har aldrig fungerat på mig. Ibland tänker jag på människor som finns i min närhet som verkligen lever ett "icke-frihetsliv." Vissa begränsar sig själva, det är lätt gjort, men också lätt att bryta, om man inte gjort det till en vana under många år - det skulle jag aldrig göra. Men jag vet människor som gör det. Som spelar både inför sig själva och för andra för att upprätthålla en fasad som inte tillhör dem.
Andra blir begränsade av någon annan, och det är ännu värre. Jag tänker väldigt ofta på ett extremfall för detta, någon, som i hela sitt liv har levt i skuggan och i tystnaden och även i rädsla av sin man. Det går inte att ändra, för det har gått för långt. Det har gått så långt så att hon själv skulle skydda honom in i sin död.
Hon kommer aldrig att bli fri, om hon inte själv vill det, men det vill hon inte, för hon vet ingenting annat längre.
Den värsta känslan som finns är att känna sig instängd i sig själv. Och alla gånger vet man kanske inte vad som är den rätta nyckel för att frigöra sig. Hur man än vänder och vrider på det så står man alltid sig själv närmst. Man kan offra sig för andra människor, men inte av full glädje, för att ge någon annan frihet får man ofta begränsa sig själv.

Det handlar väl om kontroll tänker jag. Att kontrollera andra människor är att begränsa deras frihet. Att kontrollera sig själv är att bergänsa sig själv. Men att kontrollera sig själv kan vara bra. För då har man superkoll på när andra människor gör intrång och tar av något som inte tillhör dem, så stöter man bort det man inte kan hantera, illa kvickt. Och det både på gott och ont. . .

Nog finns det rent praktiska saker som begränsar en människa, men det är sällan de som får oss att känna riktigt vemod.

Här i stillhet och tystnad...

Steg upp tidigt idag. Luciadagen.
Kl. 07.00 sändes Luciafirandet i Växjö domkyrka på svt. Det var helt fantastiskt fint. Har nog aldrig sett en sådan fin Lucia.




Gårdagen föll verkligen ur mina händer, men det spelade inte så stor roll på något vis. Konstigt nog. . .
Idag ska jag åka till Hem & Hobby och köpa det sista inför julfesten på fredag, ska nog även skriva julkort. Längtar efter den där känslan jag hade när jag var liten, att varje dag fick hoppas på att ha fått en julhälsning från någon. Det allra roligaste var de dagarna jag inte var beredd på ett kort...nu mera får jag aldrig julkort, och jag har inte skickat heller...men denna julen, denna sista julen i Hjo, ska jag skicka julkort till de jag tycker om. Tror att de också kommer bli glada över ett oväntat kort i postlådan istället för ett meddelande i mailen eller ett pip i mobilen.

Och ikväll blir det Lucia i Hjo Kyrka. Det ska bli mysigt. Riktigt mysigt. Nu lyssnar jag till min favoritjulsång: Koppången.


Här är stillhet och tystnad, nu när marken färgats vit
från den trygga, gamla kyrkan klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen, för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag

En sekund är jag evig, och sen vet jag inget mer...
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan.
Jag är här, och mitt på en frusen väg finns det värme ändå
fastän snön börjat falla och himmelen blir grå

Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar som finns med oss här i tiden
och jag vet att de som har lämnat oss, har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor, så länge vi är här...

Ingsten vs Gynning

Alltså...detta är lite sjukt. Jag hade fått ett mail från Carolina Gynning som hade sett ett Luciakort på min blogg här, ett kort från förr, och frågade om hon fick använda det på sin sida och att jag i så fall var med i en tävling?! Och jag svarade lite förvirrat att, ja det går väl bra. Och så 10 min senare så klickar jag på länken till hennes sida, och så är mitt kort överst på hennes blogg! Jaha...okej. Visst.

Kolla in själva!

http://planetgynning.com/gynning/2009/12/12/luciatavlingen/

Kvällsöppet.

I Love Hjo.
Det är verkligen så. Det har varit "nattöppet" här i stan ikväll. Då man går ut i det svarta Hjo och ner till torger som är fyllt med brinnande små facklor och alla småbutiker som håller öppet enda tills 23.00 just denna fredagkväll.
Jag snodde in mig i min stora pälskrage och vandrade ner med familjen bara för att mysa.
Jag har kommit till insikt med en sak: att jag tycker det känns så himla bra att gynna de små privata butikerna, istället för att storhandla allt i en kedjebutik i skövde t.ex.
Så ikväll köpte jag glöggen hos Agnetas hälsokost, kakao och ris på handelsboden Njuta, scarfen på Stila, en ljusstake till mamma på Hjo Blomster och strumporna till pappa hos Götes herrkläder. Det kostar säkert några kronor mer, men det gör mig faktiskt inte så mycket. Man får ju dessutom såna där små söta papperskassar i lite gammaldags stil istället för de där i plast.
Vi var även nere på ica, där Lucia med följe uppträdde kl 20.00. Massor med folk, massor med bekanta, så står man där mellan ostarna och potatissalladen, mumsar på en skinkmacka och lyssnar till luciasångerna, stör sig lite på att en stor skylt med texten "djupfrysta grönsaker 29.90" skymmer den ena tärnan...
Ungefär så.
Sedan hem, vi hade köpt den största västerbottenpaj jag nånsin sett från Hälsans kök, jag gjorde en olivsallad som Elin ratade, och så slumrade vi alla till det sista av Idol-finalen.
Kan det bli bättre?
Nej.

Att vakna med staden

Fredag förmiddag. Härligt.
Tidigt på morgonen vandrade jag ut genom staden. Jag var så trött, men jag visste att den där underbara känslan snart skulle komma. Nämligen att gå trött och sömnig genom ett mörkt och nattsvart, totaltyst Hjo, men sedan, Sedan så börjar det ljusna, människor går upp och tänder i sina kök, bilarna kommer ut på gatan. Då blir jag lite piggare. När man går utmed Vättern och sakta börjar vakna med staden.
Vid 8-tiden är allt som vanligt igen.
Jag gick riktigt långt och riktigt länge idag.
Underbart.

Julcafe

Jag hann precis hem lagom för att trippa ner till Park och gå på adventscafe. Adventscafe i Hjo blev en tradition att gå på för mig från och med förra året. Man sitter där, vid långbord, med juliga kläder bland massor med människor i mörkret, med massor av ljus och äter pepparkakor och dricker glögg och kaffe. Sedan börjar barnen spela, blåsa i sina trumpeter och klinka på piano, sjungar och bara är ursöta. Man blir helt varm. Och då veeet man, att snart är det jul!

Älgen var den skyldige.

Jag är som vanligt på jakt efter goda föreläsare. Det här med att vara föreläsningsombud är ju faktiskt någon intresse jag lyckats hålla kvar och fortfarande tycker är väldigt intressant och givande att anordna, men det blir ju vad man gör det till...eller, det blir vad andra gör det till. Och de gör det väldigt bra.

I alla fall, har både läst om, och lyssnat till en man, Ingmar, som hittade sin hustru död i skogen. Han blev misstänkt för mordet, under nästan ett halvår - utan att de hade några som helst bevis mot denne 69åriga man som levet ihop med och älskat sin fru i 45 års tid. Han har blivit så illa behandlad av alla i myndigheter och rättsväsende. Länk till denna fasansfulla berättelse: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6201214.ab

När de begravde Agneta fick han vara med. 300 gäster och de flesta såg honom till och med då, i kyrkan, vid avskedet som mördaren. På inga grunder alls. Utan ett enda bevis! Åklagaren hade hittat på en historia om att Ingmar körde över sin fru med gräsklipparen, en gissning, det fanns INGENTING som tydde på det.
Så nu, visar det sig vara en aggressiv älg. Det är helt otroligt.

Jag fick chans att fråga justitieminister Beatrice Ask vad hon ansåg om detta "mord" gjort av en älg. Hennes svar blev: "Maalin, jag måste ha missat något på nyheterna?"
Jo, det kunde jag hålla med om, så nu väntar jag ivrigt på hennes kommentar av detta.

Jag funderade på om jag skulle tillfråga denne Ingmar om en föreläsning, det är en unik historia som skulle beröra många, men nej, det vill jag inte. Han har fått berätta om detta tillräckligt många gånger på kort tid. Såren måste få börja läka, man behöver inte vara i och raffsa. Men han ska aldrig glömmas bort. Nu kommer den lilla journalisten fram i mig, för...jag skulle vilja träffa honom, tala med honom, berätta för honom hur man berörs och hur mycket man bryr sig, engagerar sig, sedan granska inblandade, granska rättsväsendet. Bli en tillfällig Sverker Olofsson som står vid sin soptunna och upprört säger "Ska det vara på det här viset?!"

De-vil(l)

Man anklagar inte någon som aldrig mer kan försvara sig.
Det är att spotta på den människan.
Och det kan göra mig till en annan människa.
Jag vet vilka som har rent samvete i det här.
Jag är uppfostrad med moral.
Jag ska stå upp för Den som alltid stått upp för alla andra, för mig, och för dem, för dem...
Jag kommer gå rakryggad ur det här, om det så ska kosta mig allt.
Men det gör mig så ont, det gör mig så besviken.
Men allt det där vet de. Innerst inne.